Tankar

Det ar bara 4 veckor tills jag sitter pa planet pa vag till det landet som jag for 6 manader kallade hem. Nar jag sager hem idag, sa blir alla lika forundrar om jag menar hem(har), eller hem hem(Sverige). For hem ar vad har ar for mig nu, aven om det bara ar tillfalligt sa ar det anda har jag menar nar nagor ringer mig och fragor var jag ar: Jag ar hemma.

Det ska bli underbart skont att komma hem, men det ar ocksa det som ar svarast. Att flytta in till mitt lilla rum hos mamma och pappa, och ga tillbaka till mitt gamla jobb pa Ica. Komma in i den vardagen som jag levde i for 6 manader sedan. Men det som egentligen ar svarast ar forandringen, att folk undrar hur man haft det. Att bara halla ett vardagligt samtal, det ar det som ar svarast. Jag har levt i en vardag, i ett land och med vanner som de aldrig har hort talas om eller traffat/sett. Man vill beratta om alla roliga historier, vem som gjorde bort sig pa den festen och vad som hande nar vi akte pa den utflykten. Det ar sakert jatte intressant att lyssna pa i en halvtimme/timme, men sedan blir det ratt trist for alla att hora om alla dessa saker som de inte har en aning om. Och vad blir det da? Tystnad.
Da har jag inget mer att saga. Det livet, de platserna och de manniskorna ar dem jag levt med de senaste halvaret och det ar de enda jag kan saga nanting om, for det ar ju knappast nagon som vill diskutera vad som hande for ett ar sen.

Det gar att lyssna pa alla "Sverige" historier, for det ar manniskor jag kanner till och platser som jag vet lika mycket om som alla andra. Sa jag kanner mig lite angslig och forvirrad. Vad blir det med mig? Tystnad?
Nagon berattar en rolig handelse och jag har upplevt en liknande fast har, vad ska jag gora da? Vara tyst? Det blir val kanske lite sa till sist. For vem vill hora annu en historia fran Kambodja?